Handels chefsekonom: Vi har råd med välfärd, men inte med ineffektiva skattesänkningar.

Den första april införs två ”tillfälliga” skattesänkningar. Utöver sänkt moms på livsmedel ska även arbetsgivaravgifterna för unga 19–23 år sänkas. För att krångla till det så har Tidö-regeringen gett dessa båda ”tillfälliga” åtgärder två olika slutdatum. Den sänkta matmomsen ska gälla 21 månader till 31 dec 2027, medan de sänkta arbetsgivaravgifterna ska finnas 18 månader till 30 september 2027.

En första fråga rör just tillfälligheten? Den nyliberala ekonomen Milton Friedman har myntat uttrycket ”det finns inget så permanent som en tillfälligt statlig åtgärd”. Han menade visserligen offentliga utgifter, men samma logik kan användas för skattesänkningar. Vi ser ju hur de ineffektiva jobbskatteavdragen bitit sig fast och kostar idag hela 226 miljarder kronor. Pengar som verkligen skulle behövas för bättre välfärd och investeringar.

Momssänkningen beräknas av Tidö-regeringen totalt kosta 37,2 medan sänkningen av arbetsgivaravgifterna totalt kostar 11,6 miljarder. Omräknat till hela budgetår blir det nästan 30 miljarder per år.

Vad skulle 30 miljarder räcka till? Ja det är mycket. Det skulle till exempel räcka till att ta bort karensavdraget, införa samma högkostnadsskydd för tandvård som för sjukvård, införa ett arbetslivsstillägg som ökar pensionerna för de som arbetat länge, höja barnbidragen med 500 kr samt höja de nu sänkte ersättningarna i a-kassan. Men i stället för allt detta får vi en momssänkning och sänkta arbetsgivaravgifter för företagen.

När det gäller den sänkta momsen så kommer den sannolikt få genomslag direkt när den införs. Men frågan är om det verkligen kommer märkas så tydligt? En liter mellanmjölk kommer sänkas från 13,95 till 13,20, och en matkasse på 2 240 kr kommer sänkas till 2 120 kr. För vissa med små marginaler kan just en hundralapp spela roll. Men ur ett fördelningspolitiskt perspektiv skulle mer direkt riktade insatser för de med små marginaler vara mycket mer effektiva, exempelvis barnbidrag, avskaffat karensavdrag, arbetarpension mm. De som i kronor tjänar mest på momssänkningen är rikare hushåll som konsumerar mer och dyrare mat.

Frågan är också vad som kommer hända på sikt? När matmomsen senast sänktes 1996, från 21 till 12 procent, blev det också motsvarande sänkning av priserna, men efter några är var det svårt att se om effekten bestod. I dagens omvärld med risk för högre inflationsimpulser kommer det vara relativt svårt att bedöma genomslaget. Under inflationskrisen 2022–23 så var det inom partihandelsledet som priserna höjdes mest när skillnaden mellan inköpspris och försäljningspris granskades. Det gav stort genomslag i detaljhandelsledet, men där kunde man inte se stora skillnader mellan inköp och försäljning eftersom prisökningen redan skett i partihandeln. I de stora företagen ingår parti- och detaljhandel dock i samma koncern så vinsten blev ändå stor för företagen.

När det gäller den sänkta arbetsgivaravgiften för unga så är det något som prövats tidigare, mellan 2007 och 2016. Någon effekt på sysselsättningen i den subventionerade gruppen kunde vi inte finna i handeln. Tvärtom minskade andelen unga, vilket var överraskande. Och när man tog bort subventionen 2016 så ökade den? Problemet med subventionen är att den ges för alla 19–23-åringar, även de som redan har jobb. Det innebär i grunden ökade vinster och pengarna hamnar till stor del i företagens och ägarnas egna fickor. Det är därför en mycket ineffektiv åtgärd med höga kostnader för de jobb som kan skapas. Om pengarna i stället satsades på att ge utsatta hushåll mer pengar, eller på ökad offentlig konsumtion skulle det vara mer effektivt än att ge bidrag direkt till företagens ägare.

Sverige är ett rikt land med starka statsfinanser. Vi har råd att satsa på fler investeringar, bättre välfärd och en mer rättvis fördelning. Men vi har inte råd att slösa bort dem på ineffektiva och populistiska skattesänkningar. Något som riskerar att ta bort skattebaser som vi behöver för en bättre framtid.